litesomdu

omduskullesettpåmigmedögonsåsomjagsågpådigidagsåskullejagkramatdighårtochaldrigsläppt.
jagklandrardigintejagbaraönskarmig

---

Idag har varit en tuff dag.
jag fattar inte varför, just jag?
varför i hela världen, jag.

harnoll.inteensrättenattklaga

Jag har inte ens någon som orkar se mig ledsen.
Inte idag iallafall. och inte när jag behövde.

Men tack Johan. För att du alltid lyssnar.
eller bara säger  "D e lugnt". Det är skönt att höra..

tänk att man ska behöva ringa ända till norrköping från sture.
för att känna sig lugn,bättre till mods.

Och tack Lovisa. För att du är min trygghet.
och tack vlad. för att jag får ringa dig mitt i natten.

och tack toda la familia. För att ni är all i need.

---

^{jag orkar inte slå mig fram till scenen.}

Jag har aldrig slagits så mycket med någon, som jag och Lou slogs när vi var små....
Har jag hört iallafall. Från Mammorna, de som stod med rynkade pannor och såg deras gullepluttar riva varandra och dra av hårtussar. Ja, vi slogs. Men nu är vi vänner, vi vet exakt hur vi ska få varandra att bli arga men vi retas bara. Lou är en av mina allra bästa vänner.

Linn slog jag inte, hon var ju mindre ! Sen spelade hon memory med sig själv också så henne var det ju synd om ändå  ;) Det jag ville komma fram till var hur mycket ni betyder för mig . Som jag sa till Linn innan idag....

Varje gång jag ser er i skolan så ser jag någon som gör mig till mig själv, om ni förstår. Jag kan vara Lisa med er, för ni känner mig så bra. Det är så skönt att ha någon som man verkligen kan krama om och känna. . . Det här är min kusin. Ni kommer alltid finnas där, precis som syskon och föräldrar, är ni en del av mig.

Nu är det snart Jul, och vi ska vara tillsammans då. Spela spel och mysa. Vi har lovat varandra att alltid fira Jul tillsammans. Alla fyra. LISA.LOUISE.LOU.LINN..... Om vi får fem barn var så får vi helt enkelt laga så många köttbullar som Julen kräver!

..Vi hörs inte ofta, Vi ses ännu mer sällan,, men när vi väl ses, då är det som om det var en sekund sedan vi var små. Sedan tomten fanns och sedan Linn var bästis med lammet, och Lou hade Kalle. Jag fanten och Louise Rosi. Vi kommer alltid vara de där barnen i varandras ögon tror jag. Och det är det jag tycker så mycket om.

Tonårsdepressioner, Fyllehistorier, Skitsnack och Svek. Det finns så mycket av det.

Men med er, kan jag vara barn. Lisa. Och mig.

Älskar er mina kusinvitaminer.

!
Linn och Lou. På Lous konfirmation.


Lou och Lisa!!


Efter ett bad i vattenspridaren kanske? :)


Jag är värdinna :)


Linn får paket av tomten!


Lou har sand i skon !


Dubbelt upp! Isabel, Filip, Angelica och Lisa.


Vi älskar att bada!

Att sätta - i på slutet av något. Är för mig, att visa att man står personen nära. Det är något som betyder mycket. När du säger Lovi. Så betyder det mer än alla "jag svär på heder och samvete" i välden, tillsammans.

I morgon är det psykologi första timmen. Sen väntar en gräsligt lång skoldag. Jaja, det kunde varit värre.
Jag längtar tills jag får ge Ellan en stor kram. Har tänkt på dig idag. Tänker i och för sig på dig ofta.

På alla er. Jag vill att ni ska finnas kvar här, i halmstad, eller iallafall hos mig. Särskilt mina superstars. Jag vill alltid vara er Lisi. Med i på slutet.

älskar.
Puss

Det knyter sig i magen.
Jag har en person i min närhet som jag inte är uppriktig mot.
Vad gör man när man inte vågar säga det man är rädd för och tror innerst inne? Att den vännen man litade på inte var pålitlig?

Gud, jag har varit så blåögd.
Hjälp. vad gör jag nu?

Jag är verkligen skitdålig på att formulera ilska.

hur kan du veta att jag är rätt för dig?

"för att varje gång jag ser på dig så snurrar hela min kropp upp och ner. för att varje natt jag ligger i sängen kramar jag om mig gråa katt och hoppas att du ska ligga jämte mig, för att varje gång jag tittar på dina läppar så är det som att jag sugs in i en lycklig värld jag aldrig kommer kunna ta mig ut ur"

 Jag älskar min man!

^{jag vet att jag är arg på dem jag inte borde.}
.

ved du vad jag verkligen hatar?

det är att le mot sig själv i spegeln .
bara för att kolla liksom, om det syns nåt.
om man ser glad ut på riktigt.

det hatar jag.


    jag-2002

Jag stirrar ner på mina händer som är täckta av blod. Klara håller i dem och ler.

-         Nu fick hon vad hon förtjänade, Mark. Nu kommer hon inte kunna skada dig längre.
-      Du hade inte behövt döda henne, sa jag, och stirrade in i Klaras svarta ögon. 

För första gången i mitt liv var jag rädd för flickan. Jag tog ett steg bakåt och hon försvann i samma sekund som dörren till rummet öppnades och folk från festen strömmade in. De skrek och ryckte bort mig från fönstret. En tjej med långt mörkt hår och mascararänder på kinderna kom fram till mig, slog mig och skrek

-         Du dödade henne!  Du, ditt djävla missfoster!
-         D, d, det var Klara som gjorde det, hon f, f, fick henne att hoppa.

För en gångs skull så skrattade de inte åt mig när jag talade, de bara stirrade. Det kändes som ett enormt avstånd mellan mig och dem. Jag såg ner på mina händer igen och blodet var borta. Klara måste ha torkat bort det innan hon gick, tänkte jag,. Hon är smart Klara, och hon gör allt för att skydda mig från dem.
 
    Det hördes sirener utanför och blåljus blinkade. I hörnet av gatan såg jag hur Klaras klänning fladdrade i vinden innan hon vände sig om och sprang. På asfalten utanför låg Sannas kropp, livlös, i en sakta växande pöl av mörkrött blod. Jag hade hatat henne så länge men nu när jag såg henne ligga där kunde jag inte känna glädje. Det var inte meningen att döda henne. Jag ville bara att hon skulle få känna hur det känns att vara i underläge, två mot en. Att hon skulle få känna rädslan och ensamheten, hon som föraktade mig mer än någon annan.   

Morgonen därpå vaknar jag i ett kalt grått rum. En man i polisuniform talar om för mig att jag sitter anhållen. Som om jag inte visste det! De förhörde mig hela natten och jag berättade sanningen för dem, om och om igen. Jag berättade aldrig något om det som Klara berättade om organisationen, om varför hon var tvungen att döda Sanna. Jag sa bara till dem att det var hon som gjorde det, att det var Klara som gjorde det inte jag, men de tror mig inte. De säger att jag har ett starkt motiv. Med motiv så syftar de på händelsen för två år sedan när Sanna fick hela skolan att skratta åt mig genom att ta upp mig på stora scenen i aulan på julavslutningen. Hon stod där i sin ängladräkt, log mot mig och tvingade mig att läsa en del ur en julberättelse. Jag försökte om och om igen, men orden smälte ihop och jag kunde endast stamma fram osammanhängande meningar. Till slut blev jag så arg att jag av misstag välte adventsljusstaken som började brinna och helt plötsligt hade elden fått fatt i Sannas hår. 
 Jag glömmer aldrig blicken hon gav mig och hur hon skrek:
-         Ditt djävla missfoster!!
Det hela var egentligen en olyckshändelse men ända sedan den dagen så har Sanna gjort allt för att förvandla mitt liv till ett helvete.      

Det var den vintern jag träffade Klara. Jag hade inte lagt märke till henne innan, men nu för tiden är hon nästan alltid hos mig. Oftast när jag är arg eller ledsen. Ibland reser hon iväg på hemliga uppdrag. Klara är inte som alla andra. Hon är liten, men stark, och hon jobbar för en topphemlig regering. Hon brukar berätta saker för mig ibland, men det är farligt säger hon, de kan komma efter mig om de får reda på att jag vet. Klara kommer och går som hon vill. Hon behöver ingen nyckel eftersom hon är specialutbildad i att bryta upp lås. Hon kan till och med hypnotisera människor. Det är enkelt säger hon, men jag förstår inte hur hon gör.   

Jag somnar om och när jag vaknar igen så hör jag ett märkligt ljud. Det är Klara som sitter i ena hörnet av rummet och skriver något på betongväggen. Hon ber mig att komma dit och hjälpa henne. Jag skriver precis så som hon säger. Det är konstigt, för ibland känns det som om Klara kan se rakt in i min hjärna och läsa mina tankar. Det är som om hon plockar ut dem, omformulerar dem och stoppar in dem igen. Det går inte att förklara för någon annan, det är ingen annan som känner henne så som jag gör. Jag beundrar henne.   

Mina knogar blöder och betongväggen är full med blodiga tecken. En man i vit rock springer in och håller mig tryckt mot golvet. Jag slåss för mitt liv! De är från organisationen och de kommer döda mig. Klara står bara tyst och ser på. Hon ler inte som hon brukar, hon bara tittar på mig med sina svarta ögon medan jag skriker på hjälp. Plötsligt rinner krafterna ur min kropp och jag somnar in. När jag så småningom vaknar igen så sitter jag fastspänd i en stol. En man presenterar sig som läkare och sätter sig ner mitt emot mig. Jag blir ombedd att berätta om händelsen på festen och om Klara. När jag har berättat i två timmar så nickar doktorn bara sakta och han har en djup rynka i pannan. Han ber några vårdare att ta mig tillbaka till mitt rum. Jag har blivit förflyttad till ett ljust rum nu. Damen som kommer in med brickan kallar det trevligt. Hon sa att jag hade den vackraste utsikten av alla här på behandlingshemmet.

-         Jaså, det tycker du! sa jag, och såg forskande på henne.
-      Ja? Svarade hon frågande.
-       För den vackraste utsikten jag vet, den finns inuti mig själv och den kan jag se var jag än är.

Sköterskan bara skakar på huvudet och går därifrån. Det måste vara tråkigt att bara ha sig själv och det som går att ta på, tänker jag.     

Jag tar fyra vita piller om dagen och fyra gånger i veckan kommer min mamma hit och försöker prata med mig. Familjeterapi kallar de det för, men vi är ingen familj längre sedan pappa dog. Ända sedan dess har mamma bara gråtit. Hon känner inte igen mig längre, säger hon, och jag känner inte henne heller. Det värsta med den här behandlingen är att Klara nästan aldrig hälsar på mig längre. Hon vågar nog inte eftersom de säkert skulle spärra in henne också. De är rädda för oss för att vi är begåvade och för att vi vet så mycket som de inte vet. De tror att de kan hindra oss genom att hålla mig inlåst här.   

Det är så många röster som säger till mig vad jag måste. Jag hatar alla dessa måsten! Måste äta, måste sova, måste kämpa, måste tala. Vad ska jag tala om? Sist jag pratade med någon så slutade det med oändliga timmar hos psykiatriker och jag tycker inte om sådana människor. Han försöker gräva i min hjärna och säger till mig att sånt som jag vet är sant inte finns. Jag försökte förklara för honom, men då suckade han bara och började prata om något annat. Vem vill sitta och prata med någon som bara hör det han vill höra? Inte jag och det vill inte Klara heller. Det sa hon till mig, hon säger ofta saker som jag håller med om. Ibland ber jag henne att vara tyst så att inte någon annan ska höra vad hon säger om dem, men jag håller med henne, Klara, om att de är okunniga idioter som slösar bort sin tid på att skriva ner vem jag är. De tror på riktigt att de ska kunna förklara det med hjälp av bläckpennor och svanmärkt papper.  Men som sagt; det var ett tag sedan jag pratade med Klara nu och jag saknar henne.  

Det hörs ett högt alarm och änglar faller ner genom det vita taket i mitt rum. De viskar till mig och en del skriker. Jag försöker komma bort men helt plötsligt så står hon där, Klara, med änglavingar. De dödade mig, säger hon gråtande. Hon gråter blod och snart börjar rummet fyllas av det. Jag bankar och slår på dörren tills någon öppnar. Jag skriker att det är deras fel, jag slåss för mitt liv med alla änglarna på min sida. Blodet fläckar deras vita kläder och jag ser hur rädslan fyller deras ögon. De är bara små, små människor, tänker jag. Som inte kan se skillnad på sanning och lögn. De låser in mig fast jag är oskyldig och låter organisationen ta över mer och mer. Men jag vågar inte berätta allt för dem, för de är inte tillräckligt intelligenta för att kunna skydda mig från dem om de skulle få reda på att jag har skvallrat. Så jag slåss istället, för mitt liv och för Klaras. För att de inte låter oss vara tillsammans och för att de kontrollerar och styr mitt liv. Vi hade det bra innan, Klara och jag. Vi var bra för varandra!   

Att vara mor till den pojken är sannerligen inte enkelt, tänker jag, när jag går genom staden till vårdhemmet. Mitt namn är Anita och jag är 42 år, jag borde egentligen inte tänka så, för han är allt jag har och jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan honom. Jag lånade en bok på biblioteket igår, det står schizofreni på den med stora röda bokstäver. Jag kan inte låta bli att skämmas över mig själv för att jag håller den inuti en dagstidning när jag läser den. Jag sitter i ett café fullt av människor som säkert skulle ha förstått. Jag skulle vilja att de förstod, men instinkten att skydda honom tar över. Det handlar om min son och man skall inte skämmas för sina barn, jag vet bara inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet inte ens vilken av alla hans sidor som är på riktigt och jag är rädd att han ska bli någon jag inte känner längre när behandlingen är färdig, om den nu någonsin blir färdig. Om, det finns så många om i mitt liv just nu. Jag har försökt prata med honom men det hjälper inte, han är olika personer varje dag och det känns som att man möter en främling som man försöker lära känna från grunden hela tiden. Jag undrar vilken del som är den riktiga. Eller om det är så att min son Mark alltid kommer att slitas mellan olika verkligheter. Det måste kännas fruktansvärt, att inte veta vem man är, att inte ha någon identitet.                               


Utdrag ur nationalencyklopedin:   

Identitet: självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ. Identitet består i första hand av medvetenhet om sitt jag, dvs. upplevelsen att vara levande (vitalitet), att det finns en skarp gräns till andra (demarkation), att själv bestämma över sina tankar och handlingar (aktivitet), att i grunden vara densamma trots de förändringar som inträffar under livet (kontinuitet) och att bara ha ett jag.

   

jag saknar dig sjukt mycket jag vill att du ska vara hos mig nu ikväll.

vill
vill
vill
vill
dig
nu
inatt.

Har hög feber och mår allmänt kasst.
Missade svenska nationella.

Kan inte sova nu.
Tänker bara på dig.

var du är.
vad du gör.
och om du tänker på mig.


kommer jag någonsin kunna klara det ett år?
att inte veta ?

jag hoppas verkligen det.

Godnatt världen.,

tänk om man hade varit ett geni.
Jag hade kunnat stå ut med att vara schizofren på köpet,
jag menar...GENI. hallå.

Själv sitter jag och kämpar med att skriva om vad jag tycker om filmen, jag behöver inte ens bevisa något. Jag behöver bara ,,, ha en åsikt.

My my my my beautiful mind..

och så ringer han! bara sådär, från norge,

hade läst det jag skrev.

så..

björn mår bra, har jobb och lägenhet.

det var allt jag behövde veta,
nu är jag lugn.

                                                                                  Den här bilden . Oslagbar.

Sitter på fik och dricker te. Tänker på hur mysigt det är att bara träffas och prata, om allt och inget.

Jag saknar dig.
Du bara försvann så fort och jag hann inte ens krama dig.
Jag vill krama dig nu.
jättemycket.

Går in på din blogg varje dag och hoppas få se ett livstecken,
bara något litet som.
"..jag mår bra."

eller du behöver inte må bra men jag vill iallafall veta om du inte gör det.
det känns som om jag har tappat bort dig, och du är så lik mig på många sätt.
det blir som att jag tappat lite av mig själv då.

vad gör du?
vem umgås du med?
vad fördriver tiden när du inte jobbar?
du som tänker så mycket på natten,
vem lyssnar?

jag saknar dig.
jag vill sitta i ditt kök ¨på köksbänken bredvid micron och säga saker som får dig att skratta.
nicka när vi pratar allvar och allt det där.

kan du inte höra av dig?
jag vill bara veta att du mår bra,,

Kommer du hem till jul?
Tog du med dig boken jag gav dig?

Kommer du tänka på mig när jag tar studenten?
och på balen vi pratat om så länge,

nu blir det ingen bal. ingen klänning och inget vi klarade det.
inte med dig.

jag hoppas att du mår bra nalle. att du har det bra i oslo och att du kommer hem snart.
för halmstad är ännu mer av plast när du inte är här.

vem bryr sig egentligen.
vem bryr man sig själv om.

ibland får jag den där dumma frågan i huvudet.
om jag dog vem skulle sakna mig på riktigt?

inte för att man bryr sig så mycket då.
Men nu,

det är ju nu det betyder
att man spelar roll.


har ni tänkt på det, att "spela roll".
kan också vara att låtsas vara någon man inte är.

In the corner with your boys you bet up five bucks
To get at the girl that just walked in but she thinks you suck
We didn't get all dressed up just for you to see
So quit spilling your drinks on me yeah

You know who you are
High fivin, talkin s**t, but you're going home alone aren't cha?

Cause I'm not here for your entertainment
No
You don't really want to mess with me tonight
Just stop and take a second
I was fine before you walked into my life
Cause you know it's over
Before it began
Keep your drink just give me the money
It's just you and your hand tonight

Jag sitter i skolan nu, Stuuuregymnasiets kalla fotolokal.
det luktar ättika här.
Men det är vackert.

Jag glömde ge Ellan hennes blåbärsbulle innan hon gick,
så jag fick äta båda två själv för Ronja var mätt  på bulle.

Det kan ju tyckas kul men det är det inte, för jag tror att jag är allergisk mot bläbärsbulle med socker på.
Det kliar i halsen och jag kan inte andas så jättebra :(

Väntar just nu på att klockan ska bli 18.55 så att jag kan få träffa min älskling.
Saknar saknar saknar.
Har sagt hans namn kanske 100 gånger idag, Vlad. Eller Vladdi,
som jag säger när jag längtar extra mycket.

Vill.
Hem.
Nu.

Med hem menas till honom för jag är trött på att vänta.
Har fotolektion från 4-6 varje måndag och det är så drygt,
Vår lärare har inte ens varit här på en månad.
Han är alltid någonannanstans.

Fast vi har en annan "lärare",
Men hon gör ingenting.

"eget arbete"

Hurra för Måndageftermiddagarna.

det kanske regnar imorgon vad vet jag,
isåfall har jag nog aldrig varit så lyckig i ett regn.
det kanske snöar imorgon,
jag tror att snön runt mig kommer smälta då.. :)
Jag kanske är riktigt osugen på att gå till skolan imorgon,
men jag kommer definitivt gå upp ur sängen med ett leende på läpparna.

Det kanske blåser storm,
mascaran kanske rinner,
tåget kanske är 5 timmar försenat,
vad vet jag?
jag behöver inte veta mer,
än att du kommer hem.

och när du gör det, då sitter jag på tågstationen och väntar.
Med all världens väder runt om,, men lika lycklig för det.

jag är din tjej.

                              i  love you.

Flaggan, Frihetssymbolen

" Den svenska flaggan har anor från 1550-talet, d v s från slutet av Gustav Vasas tid. Eftersom hans trontillträde markerar den nationella kungadömets begynnelse ser det ut som en tanke, att det är just från hans tid som vi har de äldsta beläggen för att en blå duk med gult kors kunde användas som beteckning för något svenskt.
Från 1916 har vi firat "Svenska Flaggans Dag" den 6 juni. Dagen har historisk förankring. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges konung och den 6 juni undertecknades 1809 års regeringsform, den som gav oss så många viktiga medborgerliga rättigheter: samvetsfrihet, tryckfrihet och säkerhet till person och egendom.

Första världskrigets isolering, parlamentarismens genombrott och många av våra livaktiga folkrörelser bidrog till flaggans popularitet. I hemmen togs bordsflaggor i bruk. Det blev vanligt med fasadflaggor. Flagglagen moderniserades 1982. Då fick också Svenska Flaggans Dag rang av nationaldag – den dag då vi hälsar nya medborgare välkomna och då vi hyllar Sverige som en fri nation med fritt statsskick."
^{-Clara Nevéus}

---

Idag slog mig tanken, när jag såg en bil köra förbi med två svenska flaggor på rutan där bak... Att ordet "rasist" formades i min hjärna. Har det verkligen gått så långt? 
Att de som "värnar om vårt land, och en ren flagga" egentligen smutsar ner den. Hur lyckades människor med rasistiska åsikter ta över svenska flaggan som sin symbol...

Oficiellt sett så har de inte det, men inom mig, så känns det så.
Jag är inte stolt över vår blågula flagga, jag vill kunna vara det,

men det är jag inte.

 

^{jag ringde min man.
det gjorde ont.
fast jag var lycklig precis då.}

precis då såg jag inte dammtussarna på golvet,
kläderna på stolen.
kände inte kylan från fönstret
eller illamåendet i magen.

kände inget annat än din närvaro,
och jag vet att du kommer vara hos mig i natt.

du lovade. jag sa: lovi? du sa ja, ,jag lovi.

jag älskar dig du är världens bästa kille. <3

Idag har jag sovit. Somnat om. Och sovit.
Drömt fina drömmar, och förundrats över snön på mitt fönster.

Hur kan det bli snö och kallt nu?
När jag som bäst behöver värmen.

Jag verkligen hatar att somna och vakna själv.
Det ger mig ingen energi.

Tror jag håller på o bli sjuk igen. usch.
peppar peppar ... det är väl så man säger?

Nu ska jag äta lite mat. Har inte lyckats med det än idag,
bara glass. Glass går alltid :)

Det är lite ensamt här.
Hade velat vara med.

Men inte så ensamt.
Jag har väldens bästa mamma,
och en tjock och en smal katt.

Jag älskar.