litesomdu

Jag har nästan alltid något att säga. Om allt.
Det är inte alltid jag säger det högt men i mitt huvud snurrar alltid tusen tankar.
Jag tycker mycket om viktiga frågor. Om etik och moral. Om samhället vi lever i.

Men när det kommer till diskussioner som handlar om livet och döden,
då sitter jag tyst. Då försöker jag inte klura ut något svar och även om jag ville så går det inte.

Jag vet inte längre om jag tror på att gud finns. Fast jo, innerst inne.
Jag har lagt mitt kors på hyllan en tid nu, anledningen? tvivel.

-

Jag låg vaken igår natt och pratade med min älskling, fast han sov.

Och jag sa till honom. Att det för några dagar sedan var ett år sedan en helt underbar människa dog.
och jag har fortfarande inte fattat. Jag tänker fortfarande att hon kommer tillbaka snart.
Men hon gör inte det.

Och det kommer fortfarande tårar på kvällarna, Ja, dagarna med för den delen. Men de får aldrig gråta klart. För det finns aldrig en bra tidpunkt att bara storgråta,det tycks alltid vara lika olämpligt. Hur mycket det än behövs. Det finns inte plats för sorg i dagens samhälle. 

i dagens samhälle skall man lämna saker bakom sig i en rasande fart.
de som stannar upp kommer efter och resten stupar på vägen.

Jag tar en dag och en tår i taget. En eftertanke och ett glatt minne.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag aldrig den tar slut. Sorgen.

Idag fyller mickis 19.
jag älskar dig sötnos.

-

Det är en dag för minnen också.
och jag tänker extra mycket idag.
Du är saknad.

Du kan aldrig veta säkert
och du kan aldrig lita på någon till hundra procent.

Det är för litet här för att kunna göra misstag.
Och nu när jag ser det såhär så verkar det så meningslöst att ens försöka.

Jag ser dig på bussen och hela magen vänds ut och in.
för mig, är du bara en smutsig fläck på ett annars felfritt negativ.
i mörkrummet skall jag framkalla de bästa av känslor och minnen.
Inte låta någon repa smyga sig in och förstöra.

-
Jag skakade. och det syntes. Jag torkade tårar och hoppades att de skulle försvinna.
Tack för att du sa det där om självförtroendet, det hjälpte.
Jag har klarat fyra veckor till nu och har aldrig varit mer beslutsam.

Men som du sa. Jag ska inte låta det ta upp för mycket av min tid och energi.
och jag försöker.

jag lovar.


vi ses om fyra veckor.

Den är vinröd.
Den glittrar
Den prasslar och viskar
om en kommande bal på slottet

som kommer bli alldeles underbar!

Jag var i stockholm och gick i knastrande snö i skärgården.
Jag såg fiskebodar och människor överallt.
Det åktes pulka och promenerades. Hundar, Barn och tusentals små overaller.

Jag vill ha en bäbis. Eller iallafall låna en. Jag vill ha mer liv i mitt liv,

Halmstad är en död stad tänker jag, och ni.

Men vet ni? Förra veckan såg jag en hel skolklass åka skridskor på stora torg, och mitt bland dem en gammal gammal man. Som snörde på sig skridskorna och åkte runt runt runt banan, med händerna på ryggen, hjälm på huvudet och ett leende i ansiktet.

Då blir jag sådär smålycklig.

Sen kanske jag vill bli tandläkare.

Nog om mig.

Jag hoppas du mår bra! För varje hjärta är sin egen huvudstad . Fullt av liv.

Det var tider när jag satt i den blå-röd-gula lilla fåtöljen en meter från tv:n och såg bumbibjörnarna på fredagskvällen.

Det var när Lou och Linn sov över och vi lekte i dinosaurieträsket.
Dinosaurieträsket glittrar fortfarande, mossa och vattenpölar.
Men jag äger inte längre några röda gummistövlar med prickar på så jag går aldrig dit.

Det var då när måsängsvägen var centrum av världen.,
När jag tyckte att måsängsvägens backe var den brantaste som fanns.

Det var då när mickan bodde oändligt långt bort. Så långt att jag bara orkade följa henne halvägs hem.

Det var då vi bråkade om villken snöleopard som skulle få heta stjärna.
för vi var alla stjärnor. Stora silvriga i pannan, med häftmassa under.

Det var på den tiden min farmor skickade paket varje advent med pyssel i,
och jag hade en morfar.

Det var då jag o Mallan satt o spelade roller coaster och sim city framför datorn.

Det var L M L M inristat i ett träd och vänskap som sakta byggdes till det bästa.

Jag är fortfarande barn inuti. Jag vill ha er för mig själv ibland.
Jag är barnslig och svartsjuk. Jag erkänner.

Jag vill bli liten en stund och jag blir det bäst med er.

jag morrade åt mickan i soffan, vi lekte morrande djur över axeln på våra pojkvänner.
En blick, räcker liksom. Lika trötta och lika barnsliga. Det känns bara bra helt enkelt med vänner som förstår varenda blick.
Som frågar hur ens blodvärden är.. :)
Som ringer när de är på sitt värsta humör bara för att bli på bättre humör igen.
Som alltid måste veta vad man har ätit under dagen,
och självklart, tar den största bullen ;)

Det jag ville komma fram till var. Att man ska ta vara på sina barndomsvänner.
Även om man kanske inte umgås lika mycket längre så har man alltid mängder med minnen att skratta åt.
Man är bara barn en kort tid i sitt liv., kanske den bästa.

Och det lilla man har kvar som påminner om det bekymmerslösa livet,
ska man vara rädd om.


Puss .

Det verkar som om lyckan har vänt hitåt. Kommer tillbaka.

Wiiiiiiiiiiiiiii