litesomdu

Jag har nästan alltid något att säga. Om allt.
Det är inte alltid jag säger det högt men i mitt huvud snurrar alltid tusen tankar.
Jag tycker mycket om viktiga frågor. Om etik och moral. Om samhället vi lever i.

Men när det kommer till diskussioner som handlar om livet och döden,
då sitter jag tyst. Då försöker jag inte klura ut något svar och även om jag ville så går det inte.

Jag vet inte längre om jag tror på att gud finns. Fast jo, innerst inne.
Jag har lagt mitt kors på hyllan en tid nu, anledningen? tvivel.

-

Jag låg vaken igår natt och pratade med min älskling, fast han sov.

Och jag sa till honom. Att det för några dagar sedan var ett år sedan en helt underbar människa dog.
och jag har fortfarande inte fattat. Jag tänker fortfarande att hon kommer tillbaka snart.
Men hon gör inte det.

Och det kommer fortfarande tårar på kvällarna, Ja, dagarna med för den delen. Men de får aldrig gråta klart. För det finns aldrig en bra tidpunkt att bara storgråta,det tycks alltid vara lika olämpligt. Hur mycket det än behövs. Det finns inte plats för sorg i dagens samhälle. 

i dagens samhälle skall man lämna saker bakom sig i en rasande fart.
de som stannar upp kommer efter och resten stupar på vägen.

Jag tar en dag och en tår i taget. En eftertanke och ett glatt minne.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag aldrig den tar slut. Sorgen.