litesomdu

Det var tider när jag satt i den blå-röd-gula lilla fåtöljen en meter från tv:n och såg bumbibjörnarna på fredagskvällen.

Det var när Lou och Linn sov över och vi lekte i dinosaurieträsket.
Dinosaurieträsket glittrar fortfarande, mossa och vattenpölar.
Men jag äger inte längre några röda gummistövlar med prickar på så jag går aldrig dit.

Det var då när måsängsvägen var centrum av världen.,
När jag tyckte att måsängsvägens backe var den brantaste som fanns.

Det var då när mickan bodde oändligt långt bort. Så långt att jag bara orkade följa henne halvägs hem.

Det var då vi bråkade om villken snöleopard som skulle få heta stjärna.
för vi var alla stjärnor. Stora silvriga i pannan, med häftmassa under.

Det var på den tiden min farmor skickade paket varje advent med pyssel i,
och jag hade en morfar.

Det var då jag o Mallan satt o spelade roller coaster och sim city framför datorn.

Det var L M L M inristat i ett träd och vänskap som sakta byggdes till det bästa.

Jag är fortfarande barn inuti. Jag vill ha er för mig själv ibland.
Jag är barnslig och svartsjuk. Jag erkänner.

Jag vill bli liten en stund och jag blir det bäst med er.

jag morrade åt mickan i soffan, vi lekte morrande djur över axeln på våra pojkvänner.
En blick, räcker liksom. Lika trötta och lika barnsliga. Det känns bara bra helt enkelt med vänner som förstår varenda blick.
Som frågar hur ens blodvärden är.. :)
Som ringer när de är på sitt värsta humör bara för att bli på bättre humör igen.
Som alltid måste veta vad man har ätit under dagen,
och självklart, tar den största bullen ;)

Det jag ville komma fram till var. Att man ska ta vara på sina barndomsvänner.
Även om man kanske inte umgås lika mycket längre så har man alltid mängder med minnen att skratta åt.
Man är bara barn en kort tid i sitt liv., kanske den bästa.

Och det lilla man har kvar som påminner om det bekymmerslösa livet,
ska man vara rädd om.


Puss .