litesomdu

Vi består av tusentals, miljontals små bitar... alla. Och ni vet, splitter... när något går sänder.
Är det av trä. . så kryper det ut så småningom, det gör ont såklart, med det kryper utåt och sedan läker såret när man fått ett fint plåster på.

Så vad händer med glas,metall, det där riktigt vassa som skär in och kryper mot mitten. Mot hjärtat och dödar på vägen. det kommer aldrig ut igen. Det skaver och det kommer alltid kännas så.

Vad är det värsta någon gjort mot dig?
Kommer du kunna förlåta det?

Vi bestämmer själva om det är värt det, att låta det skära djupare eller om vi vill släppa ut det. Och låta någon sätta ett plåster på.

Det finns saker i mitt liv som har läkt, och andra som fortfarande skär. Ibland kan jag bara börja gråta när jag läser någon blogg eller artikel. Det finns där fortfarande. Ibland kan jag inte bläddra i mina gamla dagböcker utan att få en klump i halsen.. Ibland undrar jag varför jag inte kan sätta plåster på dem jag älskar,,, fast jag vet att de har ont.?

Ibland slår tanken mig att ,,, tiden läker inte alla sår. I vissa fall gör den dem värre.
Det är så mycket man skulle ringt och sagt precis när man tänkte det, eller upplevde det.
Så mycket jag skulle vilja göra ogjort... så mycket jag vill ta tillbaka från andra.

det finns så mycket ondska.
så mycket som slagit mig så hårt.
jag har ont varje dag och jag är inte mig själv på samma sätt.

jag vill bara radera alla minnen.
Sudda ut alla blickar.
Klä på mig kläderna på morgonen och ta 20 bussen till dig.
Berätta allting, precis allt.
för hade jag gjort det så kanske inget av allt detta hade hänt.

Jag älskar dig .

och du vet vem du är.