litesomdu

Jag stirrar ner på mina händer som är täckta av blod. Klara håller i dem och ler.

-         Nu fick hon vad hon förtjänade, Mark. Nu kommer hon inte kunna skada dig längre.
-      Du hade inte behövt döda henne, sa jag, och stirrade in i Klaras svarta ögon. 

För första gången i mitt liv var jag rädd för flickan. Jag tog ett steg bakåt och hon försvann i samma sekund som dörren till rummet öppnades och folk från festen strömmade in. De skrek och ryckte bort mig från fönstret. En tjej med långt mörkt hår och mascararänder på kinderna kom fram till mig, slog mig och skrek

-         Du dödade henne!  Du, ditt djävla missfoster!
-         D, d, det var Klara som gjorde det, hon f, f, fick henne att hoppa.

För en gångs skull så skrattade de inte åt mig när jag talade, de bara stirrade. Det kändes som ett enormt avstånd mellan mig och dem. Jag såg ner på mina händer igen och blodet var borta. Klara måste ha torkat bort det innan hon gick, tänkte jag,. Hon är smart Klara, och hon gör allt för att skydda mig från dem.
 
    Det hördes sirener utanför och blåljus blinkade. I hörnet av gatan såg jag hur Klaras klänning fladdrade i vinden innan hon vände sig om och sprang. På asfalten utanför låg Sannas kropp, livlös, i en sakta växande pöl av mörkrött blod. Jag hade hatat henne så länge men nu när jag såg henne ligga där kunde jag inte känna glädje. Det var inte meningen att döda henne. Jag ville bara att hon skulle få känna hur det känns att vara i underläge, två mot en. Att hon skulle få känna rädslan och ensamheten, hon som föraktade mig mer än någon annan.   

Morgonen därpå vaknar jag i ett kalt grått rum. En man i polisuniform talar om för mig att jag sitter anhållen. Som om jag inte visste det! De förhörde mig hela natten och jag berättade sanningen för dem, om och om igen. Jag berättade aldrig något om det som Klara berättade om organisationen, om varför hon var tvungen att döda Sanna. Jag sa bara till dem att det var hon som gjorde det, att det var Klara som gjorde det inte jag, men de tror mig inte. De säger att jag har ett starkt motiv. Med motiv så syftar de på händelsen för två år sedan när Sanna fick hela skolan att skratta åt mig genom att ta upp mig på stora scenen i aulan på julavslutningen. Hon stod där i sin ängladräkt, log mot mig och tvingade mig att läsa en del ur en julberättelse. Jag försökte om och om igen, men orden smälte ihop och jag kunde endast stamma fram osammanhängande meningar. Till slut blev jag så arg att jag av misstag välte adventsljusstaken som började brinna och helt plötsligt hade elden fått fatt i Sannas hår. 
 Jag glömmer aldrig blicken hon gav mig och hur hon skrek:
-         Ditt djävla missfoster!!
Det hela var egentligen en olyckshändelse men ända sedan den dagen så har Sanna gjort allt för att förvandla mitt liv till ett helvete.      

Det var den vintern jag träffade Klara. Jag hade inte lagt märke till henne innan, men nu för tiden är hon nästan alltid hos mig. Oftast när jag är arg eller ledsen. Ibland reser hon iväg på hemliga uppdrag. Klara är inte som alla andra. Hon är liten, men stark, och hon jobbar för en topphemlig regering. Hon brukar berätta saker för mig ibland, men det är farligt säger hon, de kan komma efter mig om de får reda på att jag vet. Klara kommer och går som hon vill. Hon behöver ingen nyckel eftersom hon är specialutbildad i att bryta upp lås. Hon kan till och med hypnotisera människor. Det är enkelt säger hon, men jag förstår inte hur hon gör.   

Jag somnar om och när jag vaknar igen så hör jag ett märkligt ljud. Det är Klara som sitter i ena hörnet av rummet och skriver något på betongväggen. Hon ber mig att komma dit och hjälpa henne. Jag skriver precis så som hon säger. Det är konstigt, för ibland känns det som om Klara kan se rakt in i min hjärna och läsa mina tankar. Det är som om hon plockar ut dem, omformulerar dem och stoppar in dem igen. Det går inte att förklara för någon annan, det är ingen annan som känner henne så som jag gör. Jag beundrar henne.   

Mina knogar blöder och betongväggen är full med blodiga tecken. En man i vit rock springer in och håller mig tryckt mot golvet. Jag slåss för mitt liv! De är från organisationen och de kommer döda mig. Klara står bara tyst och ser på. Hon ler inte som hon brukar, hon bara tittar på mig med sina svarta ögon medan jag skriker på hjälp. Plötsligt rinner krafterna ur min kropp och jag somnar in. När jag så småningom vaknar igen så sitter jag fastspänd i en stol. En man presenterar sig som läkare och sätter sig ner mitt emot mig. Jag blir ombedd att berätta om händelsen på festen och om Klara. När jag har berättat i två timmar så nickar doktorn bara sakta och han har en djup rynka i pannan. Han ber några vårdare att ta mig tillbaka till mitt rum. Jag har blivit förflyttad till ett ljust rum nu. Damen som kommer in med brickan kallar det trevligt. Hon sa att jag hade den vackraste utsikten av alla här på behandlingshemmet.

-         Jaså, det tycker du! sa jag, och såg forskande på henne.
-      Ja? Svarade hon frågande.
-       För den vackraste utsikten jag vet, den finns inuti mig själv och den kan jag se var jag än är.

Sköterskan bara skakar på huvudet och går därifrån. Det måste vara tråkigt att bara ha sig själv och det som går att ta på, tänker jag.     

Jag tar fyra vita piller om dagen och fyra gånger i veckan kommer min mamma hit och försöker prata med mig. Familjeterapi kallar de det för, men vi är ingen familj längre sedan pappa dog. Ända sedan dess har mamma bara gråtit. Hon känner inte igen mig längre, säger hon, och jag känner inte henne heller. Det värsta med den här behandlingen är att Klara nästan aldrig hälsar på mig längre. Hon vågar nog inte eftersom de säkert skulle spärra in henne också. De är rädda för oss för att vi är begåvade och för att vi vet så mycket som de inte vet. De tror att de kan hindra oss genom att hålla mig inlåst här.   

Det är så många röster som säger till mig vad jag måste. Jag hatar alla dessa måsten! Måste äta, måste sova, måste kämpa, måste tala. Vad ska jag tala om? Sist jag pratade med någon så slutade det med oändliga timmar hos psykiatriker och jag tycker inte om sådana människor. Han försöker gräva i min hjärna och säger till mig att sånt som jag vet är sant inte finns. Jag försökte förklara för honom, men då suckade han bara och började prata om något annat. Vem vill sitta och prata med någon som bara hör det han vill höra? Inte jag och det vill inte Klara heller. Det sa hon till mig, hon säger ofta saker som jag håller med om. Ibland ber jag henne att vara tyst så att inte någon annan ska höra vad hon säger om dem, men jag håller med henne, Klara, om att de är okunniga idioter som slösar bort sin tid på att skriva ner vem jag är. De tror på riktigt att de ska kunna förklara det med hjälp av bläckpennor och svanmärkt papper.  Men som sagt; det var ett tag sedan jag pratade med Klara nu och jag saknar henne.  

Det hörs ett högt alarm och änglar faller ner genom det vita taket i mitt rum. De viskar till mig och en del skriker. Jag försöker komma bort men helt plötsligt så står hon där, Klara, med änglavingar. De dödade mig, säger hon gråtande. Hon gråter blod och snart börjar rummet fyllas av det. Jag bankar och slår på dörren tills någon öppnar. Jag skriker att det är deras fel, jag slåss för mitt liv med alla änglarna på min sida. Blodet fläckar deras vita kläder och jag ser hur rädslan fyller deras ögon. De är bara små, små människor, tänker jag. Som inte kan se skillnad på sanning och lögn. De låser in mig fast jag är oskyldig och låter organisationen ta över mer och mer. Men jag vågar inte berätta allt för dem, för de är inte tillräckligt intelligenta för att kunna skydda mig från dem om de skulle få reda på att jag har skvallrat. Så jag slåss istället, för mitt liv och för Klaras. För att de inte låter oss vara tillsammans och för att de kontrollerar och styr mitt liv. Vi hade det bra innan, Klara och jag. Vi var bra för varandra!   

Att vara mor till den pojken är sannerligen inte enkelt, tänker jag, när jag går genom staden till vårdhemmet. Mitt namn är Anita och jag är 42 år, jag borde egentligen inte tänka så, för han är allt jag har och jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan honom. Jag lånade en bok på biblioteket igår, det står schizofreni på den med stora röda bokstäver. Jag kan inte låta bli att skämmas över mig själv för att jag håller den inuti en dagstidning när jag läser den. Jag sitter i ett café fullt av människor som säkert skulle ha förstått. Jag skulle vilja att de förstod, men instinkten att skydda honom tar över. Det handlar om min son och man skall inte skämmas för sina barn, jag vet bara inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet inte ens vilken av alla hans sidor som är på riktigt och jag är rädd att han ska bli någon jag inte känner längre när behandlingen är färdig, om den nu någonsin blir färdig. Om, det finns så många om i mitt liv just nu. Jag har försökt prata med honom men det hjälper inte, han är olika personer varje dag och det känns som att man möter en främling som man försöker lära känna från grunden hela tiden. Jag undrar vilken del som är den riktiga. Eller om det är så att min son Mark alltid kommer att slitas mellan olika verkligheter. Det måste kännas fruktansvärt, att inte veta vem man är, att inte ha någon identitet.                               


Utdrag ur nationalencyklopedin:   

Identitet: självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ. Identitet består i första hand av medvetenhet om sitt jag, dvs. upplevelsen att vara levande (vitalitet), att det finns en skarp gräns till andra (demarkation), att själv bestämma över sina tankar och handlingar (aktivitet), att i grunden vara densamma trots de förändringar som inträffar under livet (kontinuitet) och att bara ha ett jag.