litesomdu

just nu är jag lite nere.
jag känner en ångest inom mig som jag inte kännt sedan i våras.
det är tidspress,förväntningar och prestation. men framförallt osäkerhet och sårbarhet. hela hela tiden,
det är så många saker som jag inte orkar ta tag i just för att jag inte vet var jag ska börja.

känner någon igen sig?

Jag plockade trattkantareller med mamma idag, det var mysigt, men till och med då kände jag mig stressad över att bara gå och vänta.

vänta på ett jävla telefonsamtal.
jag fattar inte varför jag väntar.

jag har lust att kasta tillbaka mosbrickan i ansiktet på henne.
jag är inte typen,
som får korv med mos i ansiktet och inte kastar tillbaka., jag är verkligen inte det.
-

på tal om något annat så kan jag ge en snabb uppdatering av mitt liv.

- min man har fått ett nytt jobb som innebär att han bor i en annan stad än halmstad 80% av alla dagar.
- jag ska ringa sjukvårdsupplysningen och kolla upp vilka vaccin jag behöver men går och drar mig för att jag    svimmar av sprutor.(säärskilt dem man tar i skinkan tror jag)
- jag har för tillfället fyra jobb att pussla med men inget ordentligt.
- jag börjar få panik att lovisa ska åka snart.

__________________________________________________________
eftertanke.
det är många människor som säger till mig att de tror att det kommer bli jättejobbigt för mig och vlad att resa tillsammans. jag tror det till viss del för jag kan vara lite barnslig av mig och behöva peppas ganska mycket när min humörsvängnings-pil pekar neråt. Men anledningen till att jag och vlad fungerar så bra, är att han vet precis hur han ska handskas med mina knepiga egenskaper, och jag känner till alla hans konstiga vanor. Det finns verkligen inte någon annan som jag är lika säker på att jag hade klarat av att resa och leva med i fem månader än just honom. 
-------------------------------------------------------------------------