papegojpojken av silverfisken
Jag gick till McDonalds på lunchen idag. Trots att man inte borde. Jag har ett komplicerat hatkärleksförhållande till köttclownen och idag gav jag efter för suget. Jag siktade in mig på ett stort quarter pounder meal för $6.40 och knallade in.
Väl framme tittar jag på killen bakom kassan och börjar beställa.
"A large quarter pounder meal. Take-a..."
"Naaa!"
Killen bakom kassan har avbrutit mig med nån sorts högt ljud. Han låter lite som en irriterad kakadua.
"I beg your pardon?", säger jag förvånat.
"What?", säger killen bakom kassan. Han låtsas inte för en sekund om att han gjort något konstigt.
"Eh, ok. A large quarter pounder meal. Could you make it take-a..."
"Kaaa!"
Den här gången är jag tyst. Killen tittar på mig. Jag tittar tillbaka.
"A large quarter pounder meal. Anything else?", säger kakadu-pojken obesvärat.
"Eh, no. Take-a...
"Naaa!"
Killen börjar traska bort till pommes friten för att hämta mina varor. Medan han gör detta slänger han slentrianmässigt ur sig några fler papegojljud på vägen. För sig själv.
"Naa! Kaaa!"
Han verkar helt enkelt ha nån sorts fågelvariant av Tourettes. Jag ser mig omkring. Övriga kunder verkar inte ha noterat nåt. Herr dårpippifågel kommer tillbaka och ställer mina varor på brickan. Jag står nu inför ett dilemma. Jag vill inte äta min måltid på restaurangen. Den är för dagen packad med folk, folk som med största sannolikhet äter med öppen mun och luktar illa. Just idag har de ju också personal som verkar tagna direkt ur drogversionen av "Fablernas Värld". Inte en chans att jag äter där. No way, José. Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök. Kanske kan jag överumpla honom. Om jag fort som fan slänger ur mig vad jag vill ha sagt, kanske han inte hinner kraxa tillbaka.
"TAKE-AWAY!!", skriker jag högt, snabbt och ettrigt i kassan med lite gäll röst. Jag liksom spottar ur mig orden för att han inte ska hinna avbryta mig.
Alla tittar nu på mig istället; kunder, personal, papegojpojken.
Alla.
"Oookej, sure", säger killen bakom kassan med rynkad panna. Det står en dåre i kassan och SKRIKER på honom. Han verkar minst sagt förvånad. Och lite rädd.
Jag rafsar åt mig mina saker och skyndar iväg. Jag kan känna hur folkets blickar bränner i ryggen.
"Det är papegojpojkens fel", vill jag vända mig om och skrika, men jag inser att det bara skulle förvärra min situation. Min dårpoäng är redan allt för hög. Bäst att fly istället.
Men ni vet.
Och jag vet.
Det var papegojpojkens fel.
ett grymt bra inkägg från www.saintkildaroad.blogspot.com
den 7 maj 2007
Go silverfisken :D Jonas är bäst
Väl framme tittar jag på killen bakom kassan och börjar beställa.
"A large quarter pounder meal. Take-a..."
"Naaa!"
Killen bakom kassan har avbrutit mig med nån sorts högt ljud. Han låter lite som en irriterad kakadua.
"I beg your pardon?", säger jag förvånat.
"What?", säger killen bakom kassan. Han låtsas inte för en sekund om att han gjort något konstigt.
"Eh, ok. A large quarter pounder meal. Could you make it take-a..."
"Kaaa!"
Den här gången är jag tyst. Killen tittar på mig. Jag tittar tillbaka.
"A large quarter pounder meal. Anything else?", säger kakadu-pojken obesvärat.
"Eh, no. Take-a...
"Naaa!"
Killen börjar traska bort till pommes friten för att hämta mina varor. Medan han gör detta slänger han slentrianmässigt ur sig några fler papegojljud på vägen. För sig själv.
"Naa! Kaaa!"
Han verkar helt enkelt ha nån sorts fågelvariant av Tourettes. Jag ser mig omkring. Övriga kunder verkar inte ha noterat nåt. Herr dårpippifågel kommer tillbaka och ställer mina varor på brickan. Jag står nu inför ett dilemma. Jag vill inte äta min måltid på restaurangen. Den är för dagen packad med folk, folk som med största sannolikhet äter med öppen mun och luktar illa. Just idag har de ju också personal som verkar tagna direkt ur drogversionen av "Fablernas Värld". Inte en chans att jag äter där. No way, José. Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök. Kanske kan jag överumpla honom. Om jag fort som fan slänger ur mig vad jag vill ha sagt, kanske han inte hinner kraxa tillbaka.
"TAKE-AWAY!!", skriker jag högt, snabbt och ettrigt i kassan med lite gäll röst. Jag liksom spottar ur mig orden för att han inte ska hinna avbryta mig.
Alla tittar nu på mig istället; kunder, personal, papegojpojken.
Alla.
"Oookej, sure", säger killen bakom kassan med rynkad panna. Det står en dåre i kassan och SKRIKER på honom. Han verkar minst sagt förvånad. Och lite rädd.
Jag rafsar åt mig mina saker och skyndar iväg. Jag kan känna hur folkets blickar bränner i ryggen.
"Det är papegojpojkens fel", vill jag vända mig om och skrika, men jag inser att det bara skulle förvärra min situation. Min dårpoäng är redan allt för hög. Bäst att fly istället.
Men ni vet.
Och jag vet.
Det var papegojpojkens fel.
ett grymt bra inkägg från www.saintkildaroad.blogspot.com
den 7 maj 2007
Go silverfisken :D Jonas är bäst
Kommentarer
Postat av: Linn
haha fan vad kul :P
Postat av: Louie
Han är så sjukt rolig!
Trackback