litesomdu

kanske är det här för mycket för en blogg. för mycket känsla och personlighet. kanske för mycket ilska och med risk för att det analyseras  grundligt, jag står för det. jag måste börja skriva igen och det är dessa känslor som får mig att backa undan all kontakt med mig själv och vad jag känner för allt och alla.

---

jag är en sån där tjej som älskar att se andra le, som skriver lappar på kudden till dem jag älskar och skickar sms i tid och otid.,
,
vad gör man då när ingen annan i hela världen har pengar på mobilen? och varför känns det så tomt att vännerna är så lång bort att de inte märker om min kudde är prickig av tårar. jag vet faktiskt inte längre.
,

gång på gång på gång,
jag blir så , rent ut sagt jävla förbannad.
på mig själv framförallt..

att mitt tålamod är så knappt,
att mitt humör kan rasa inom mig och att jag aldrig
låter det komma ut över de personerna som egentligen får mig att koka.
-
det gör så ont. förstår ni?
jag vill reklamera det här,,, kontraktet.
jag vill bränna upp det.
jag slösar liv, tid och omtanke.

hjälp mig.

jag är så jävla rädd att för första gången i mitt liv låta
allt rasa. och bli sedd med många par kalla blå ögon.

framförallt känns det underligt att ha så mycket ilska inom sig samtidigt som man älskar någon utan gränser, det är svårt att välja känslorna som kommer upp och ibland blir det bara fel.
,
du är bäst glöm inte d .
-

vad jag behöver just nu är något av allt det jag gör för er dagligen. bara nån liten sak.,
för annars orkar jag inte mer.