jag har tusen datorskrivna blad som ni aldrig kommer få läsa., det här är ett av dem. flera år gammalt.
Jag vill stanna tiden, frysa fast alla och få ett försprång.
Vill bara därifrån, men är man med i leken får man leken tåla.
"Att du alltid lyckas!" Skriker de, retas, men samtidigt allvarliga.
Har du ingen skam i kroppen!?
[[Jag gjorde ju ingenting…]]
Fast i hans armar…
Hur ska jag kunna säga att allt bara är på låtsas? Att han är en av många.
Den där känslan, att nästan behöva återgå till verkligheten och erkänna sina misstag…
Jag kysser honom.
Han kramar mig och säger att han vill prata, jag ler och säger nej, varför prata om saker vi ändå glömmer i morgon?
Men han vill inte glömma mig.
Jag kysser honom.
Jag lutar huvudet bakåt och ögonlocken känns tunga. Det känns som om jag ska falla bakåt ner genom golvet vilken sekund som helst. Snälla gör så att jag försvinner.
Men han håller mig kvar.
Jag kysser honom.
Jag fokuserar på hans ögon som ser ut att svämma över vilken sekund som helst, jag ser hur mycket han vill säga, jag ser rakt igenom honom.
Men jag känner ingenting.
Jag kysser honom.
Snälla, låt mig få prata. Du är underbar… du, du är inte som alla andra! Om du bara kan ge mig en chans så lovar jag att aldrig mer ringa dig om du inte vill. Jag måste få träffa dig igen…
Jag är född så här. Jag vet inte varför mina ögon dröjer sig kvar vid hans en sekund för mycket. Jag kan inte hjälpa att jag slår ner blicken och låter ett leende leka med hans känslor.
Det ni ser är inte mina önskningar, det är verkligheten som sätter stopp för min lek.
Det är inte kärlek, bara … vad var det han sa? OSÄKERHET.
Egentligen är det han, som kysser mig.
Kommentarer
Postat av: Yasse
vill bara säga att du skriver otroligt bra.
Postat av: Jocke
som jag sa lisa; poets are just kids who didnt make it... ;P
Trackback