black madame.
kommer ihåg när man var liten och man slutade säga kalas, det blev kanske party istället...
party var mycket coolare och man kände sig lite tuffare själv. det var blå ögonskugga upp till ögonbrynen, kjol och platådojjor.
men det jag minns tydligast av allt var när lekarna byttes ut, från hela havet stormar och fiskedammen till ryska posten och svarta madam. det är konstigt hur man ser på de där lekarna nu, för på ett sätt leker vi fortfarande med varandra på samma sätt... det kallas bara inte för något särskilt.
som singel står man i det där kolsvarta rummet och tiden bara går. Man måste leta i mörkret för att hitta någon... man måste göra ett val om man inte vill stå där ensam hela livet. Så man tar någon, tar tag i någon och lampan tänds. Det är då man står där och önskar att det är han, den där killen man vill att det ska vara. . . man vet ju aldrig innan , det är en chansning.
Jag är bara så rädd att när lampan i mitt rum tänds så kommer jag bli besviken och gå därifrån.
Kommentarer
Trackback